Idag var sista dagen för terminen i skolan och E kom hem med hennes första betyg någonsin. Inte siffer- eller bokstavsbetyg, som kommer först senare, men ett skriftligt omdöme (två sidor maskin-skriven text) från varje lärare i varje ämne. Det skulle kunna liknas med de individuella utvecklingsplaner (IUP:er) jag var med och arbetade fram i Svenska skolan tidigare i mitt yrkesliv. Bara ännu lite mer prestationsinriktat. Herregud!!! Barnet är ju bara 6 år!!! Det är ju helt fantastiskt vilka kunskaper hon besitter!!!
Självklart är det roligt att läsa att hon med lätthet tillgodogjort sig alla, för hennes ålder avsedda, arbets- och ämnesmoment MEN det som rör denna mors hjärta mest är hur varenda lärare skriver sig varm om min dotters sociala kompetens. Hennes förmåga att hjälpa och förklara för andra samt att se till att det är en bra stämning i gruppen hon vistas i och att ALLA får vara med. WOW!!! Ändå kan jag inte låta bli att slås av tanken att det krävs och förväntas för mycket av de små liven. Hon har ju fortfarande i princip hela sin fortsatta skolgång framför sig…Jag vill inte att trycket ska bli för stort eller att hennes så beundransvärda entusiasm redan ska släckas…
Det finns så många tillfällen jag oroat mig för hur det ska gå både med tanke på att undervisningen inte bedrivs på hennes modersmål samt att hon i tidigare ålder varit så otroligt "mammig" och oföretagsam i olika situationer. Att få börja skolan (hon pratade inte om annat sista året på dagis) var det bästa som kunde hända henne. Här är hon, och tillåts vara, i sitt rätta element.
Nu ska jag försöka njuta av detta i stunden och överösa min dotter av kramar, pussar och kärlek. Inte för att hon kom hem med den mest fantastiska läsningen på länge utan för att HON ÄR HON<3
